Ordet "tack". Det är egentligen det enda ordet i svenska språket vi har för att beskriva tacksamhetskänslor. men det är också ett ord vi använder jämt och ständigt, hela dagen. För det täcker ju både stora tacksamhetssaker (typ. "tack läkaren för att du räddade mitt liv!) till små (tack för maten). och eftersom att vi använder "tack" i de små sammanhangen mycket oftare så trubbas liksom själva värdet i ordet av lite grann. med all rätt egentligen, av helt naturliga skäl, jag menar det är väl klart man tackars för maten oftare än för att någgon räddat ens liv. Men det är synd tycker jag för då känns det som att ordet tack i de stora sammanhangen, när man verkligen uppskattat något inte räcker till och man vet inte till sig hur man ska få den som hjält en att förstå hur mycket man uppskattat det. och det är ju superjobbigt för man vill ju verkligen inte verka otacksam!

och vi använder ju tack också när vi ber om saker, inte bara när vi fått saker så då blir det ännu vanligare i det vardagliga och vi bli ännu mer avtrubbade för det. men där har ju faktiskt USA och England en poäng med sitt "please-system". att om man ber om något säger man inte "thank you" utan "please". Vi kanske borde satsa på något i den stilen i Sverige med för att "tack" ska få tillbaka sin kraft och få vara så fint som det ordet egentligen är.

och vi kanske borde införskaffa en tackmotsvaighet till "jag älskar dig". så att det blir en version av "jag tycker väldigt mycket om dig". jag tro det skulle vara bra för att underlätta när man ska visa tacksamthet. för det är jobbigt tycker jag. man kan aldrig tacka nog och när man håller på så blir man till slut dryg och det blir jobbigt.

Det är något att fundera på såhär en timme efter midnatt denna måndag som det faktiskt har slagit över till.

med kärlek vänner♥