... av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att jag skulle gå in på Turns hemsida. och nu sitter jag här och saknar gymnastiken som en gnu.. jobbigt det där, när man ogillat något så länge, men ändå haft det som en naturlig del i livet, för att sen, när man "slipper" det, saknar det... but i guess that is what they call life...

men ändå. jag tränade gymnastik i mer än hälften av mitt liv. i 10 år. det är rätt lång tid, särskilt när man, som jag, bara är 16 år gammal, så det är ju klart att det trots grov ångest 3 gånger i veckan lämnar ett tomrum efter sig när det försvinner. men jag känner ändå att liksom... det är snart 2 år sen jag slutade!! fast det är kanske inte förrän nu som man börjar få distans till det, och se vad det var som gjorde att jag ändå stannade i 10 år, vad det var som jag de sista åren inte kunde se, det vill säga det positiva med lagsporten truppgymnastik. För det är ju en fantastiskt rolig sport med laganda av unga tjejer och killar som utför saker i luften som man vet hundratals träningstimmar ligger bakom. och även de allra minsta kan tävla, mot varandra på lika villkor. det finns olika moment så man kan ta fram olika indviders styrkor och samtidigt bättra på deras svagheter på träningarna, men låta de visa upp det de kan vid tävlingstillfällena och uppvisningar.

mest av allt saknar jag såklart min favorit. Friståendet. den balettinspirerade dansen där 8 personer skulle utföra ett program i takt med musiken och varandra. att sätta alla svårigheter som med åren blev fler och fler. att känna spänningen när alla satt på en matta tillsammans och lyssnade för första gången den musik man skulle höra om och om igen i träningshallen tillsammans med sitt lag och kämpa allt man hade för att få rätt på de början relativt komplicerade rörelser för att tillsist sammanfogas till en mjukt, flytande program. i harmoni.

Fast sen var ju just friståendet det enda jag tillslut tyckte om av den enkla anledningen att det inte var läskigt. det kunde vara mer fysiskt krävande med all rörelseskolning osv. men jag körde hellre fristående 9 timmar i veckan än hade redskap som tumbling, trampett, trampoling, bord, osv. som hade den gemensamma nämnaren att de alla var saker jag var rädd för. saker som innehöll moment som jag, rent mentalt inte kunde genomföra. det gick inte. en psykisk spärr hade succestivt byggts upp innuti mitt huvud och mina tränare försökte hjälpa mig genom repliker som "tänk inte-bara gör det" och "Du kan ju. det är bar att köra". men det var inte bara att köra. det ville sig inte. inte när inte tränaren fanns vid sidan och kunde rycka in om jag behövde det, vilket jag inte gjorde. de behövde bara stå där så jag skulle tro att det passade (a.k.a "stöttade" rent fysiskt) mig...

men ändå. trots ångesten så saknar jag det, och nu har jag skrivit ännu ett banalt och långt inlägg. lev med det ;)

bjuder på värdens äldsta bild! -.-' haha. har faktiskt inga nyare på denna datorn.
seriöst. det är typ från 2002-2003!