jag har länge varit trött på vardagen, men så fort det händer något, så vill man bara att allt ska vara som vanligt igen... tänkte på det hur många gånger som helst när vi var hos mina kusiner med Kelly. Hoppades nästan att hon skulle rycka upp sig när hon fick träffa min farmor och farfar, som hon älskar och sin bästa hundkompis Tilda. men hon var ju inte som vanligt, och det var hemskt att se hur Tilda försökte få igång Kelly utan att lyckas... och jag kan inte för mitt liv komma på vad som kan vara problemet. har mängder av olika teorier. propp i hjärnan. tumör. höftproblem. synfel (blind)  och massa andra saker som jag för bara en vecka sen inte ens kunde föreställa mig.

men varför vill man bara tillbaka till normalen när det händer något oväntat och då ofta oönskat? kanske för att man har sin trygghet i det normala, och det är den tryggheten man saknar när det händer något oönskat.

nu ska jag inte filosofera mer. ha det bra så länge, och grattis Lina till studenten!