det här kommer inte sluta bra. jag känner det på mig. Kelly blir inte bättre utan mer sämre! Hon har för visso inte lika ont i magen längre, men hon är förvirrad, som om hon inte vet var hon är eller vart hon ska ta vägen. det är fruktansvärt att se! mamma prata nånting om en propp i hjärnan. usch. jag är så himla rädd att hon ska dö eller att vi ska tvingas avliva henne! och eftersom att allt detta kommit på mindre än en vecka, känns det som om hon inte har så himla långt kvar. usch. tänk om hon dör på min födelsedag som är om exakt en vecka? fy! jag kan inte tänka mig ett liv utan den underbara lilla varelsen runt benen. vilken hemsk tanke! visst vet jag att hon börjar bli rätt gammal, men det har aldrig känts så påtagligt att hon kommer försvinna som nu.

satt och tänkte på det innan också. jag har troligen upplevt min sista jul med henne. och troligen hennes sista födelsedag. och om mina farhåger blir verklighet. kommer jag inte ha någon hund när jag börjar nian... jag skulle sakna henne något så fruktansvärt om hon dog för jag älskar verkligen den hunden över allt annat. jag tro faktiskt att jag kan säga så mycket som att jag älskar henne mer än Sky, och dom som känner mig vet att jag prisar Sky till Gudarna. hemska tanke. men som någon vis människa sa; Det måste vara meningen att vi ska förlora de vi älskar. hur ska vi annars kunna förstå hur mycket dom betyder?

mamma trodde också att det kanske inte var magen hon hade ont i utan höfterna, och då kände jag lite att slaget var förlorat. men har ju mer än en gång hört att gammla djur med höftproblem sällan överlever... snälla älskling. dö inte!

JAG ÄLSKAR DIG BJÖRKSTUGANS KELLY!