en stark vilja är en bra början. eller?

det är så himla irriterande när man vill så himla mycket men det händer liksom inte och det blir aldrig riktigt av! så känner jag typ jämt och det är inte särskilt roligt! det känns som att jag orecis hela tiden går och väntar på att jag ska få chansen att göra något jag alltid viljat göra, vilket är en hel del, men det händer ju aldrig för jag gör inget åt det. och det gör dessutom att jag inte lever i nuet. det har jag nog i heller aldrig riktigt gjort, alltid före eller efter i tiden. men det är ju sånt man först verkligen tar på allvar nr man har sin 40.års kris, om man ska tro alla reklamer och experter hit och dit.och jag har u några år kvar, i princip halva livet kvar innan jag är där, och det skulle ju kännas lite dumt ärligt talat om jag bara levde halva mitt liv för att jag ville göra så mycket. it makes no sense.

jag vill bara göra nånting. få något gjort och ha något att göra!! känns som att dagarna bara går och jag gör inte ett skit. så gick hela min sommar förra året och nu har jag verkligen inget inplanerat och ingen att umgås med så jag måste skaffa mig någon slags sysselsättning som jag kan underhålla mig med i 8 veckor. hur ska nu det gå till, kan man ju fråga sig...
jag vill upptäcka världen, träffa människor, uppleva saker och bara. leva på något sätt. men jag vet ju egentligen att ingt av det är kommer ske. det är alltid något som hindrar mig. oftast är det att jag inte hinner, eller får. men det kan jag förstå. jag är ju bara 15. inte ens det, men om typ16 dagar är jag. det är liksom klart att jag inte kan sticka iväg till en okänd del av världen. helt hux flux. men det är det jag vill. men troligen är allt det bara tydliga tecken på
1. skoltrötthet
2. tonårsambitioner
3. en orealistisk känsla av att allt är möjligt.
och det vet ju vi okonservativa svenskar att det inte är. det jobbiga är ju att jag verkligen är den här konservativa svensken! innerst inne. åh. nu blev det lite för mycket för in hjärna att ta in. jag vet inte längre vad jag skriver, vad jag har skivit eller hur jag ska formulera mig för att fortsätta skriva, så jag tror jag sätter punkt här, och så fortsätter jag min inre monolog nån annan dag. puss <3

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jadu,

frågorna är många men svaren få

2009-06-03 @ 21:59:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0